Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/778

SWE

SWE

767

matjord. Omkring Siljan förekomma stora sandhedar och slättfält, som småningom slutta från höjderna. Stora och wäl odlade slätter omgiwa Dalälwens stränder, och äro i synnerhet widsträckta i Tuna, Skedwi och Husby Soknar. Bärgarterne omskifta äwen märkeligen. Fjäldtrakterne hysa mäst hård sandsten af qwartsigt gry och klappergyttringar, hwilka fortfara äwen i de lägre bärgsryggarne, tillika med jaspis och porfyr, hwilken sednare är ymnigast i Älfdalen. Sedermera förekomma mäst skiferbärg, ställsten och dylika glimmerblandade arter, och nedom Siljan innehålla bärgen wanligast grå granit och någorstädes bärgkalk, m. m. Malmtrakter finnas öwer alt i södra delen af denna dal; däribland koppar, i synnerhet på wänstra och järn på högra sidan om Dalälwen. Falu Gruwa är rikast af den förra. Silwermalm finnes äwen på flera ställen, men mindre lönande. Klimatet är närmast fjälden nästan lika beskaffadt som i hela den öfriga delen af Swerige, men märkligen mildare i de nedre dalsträckorne. Likwäl synes löfskogen ännu twingad och upnår ingen synnerlig höjd. — Mälarens Ådal. Denna omslutes af huwudryggen med den från stora Tiweden utgående sidorygg, samt Dalarnes södra gränssträcka. Den innefattar Wästmanland, Upland en del af Södermanland, mästadelen af Nerike, samt en liten del af Falu Län, uptager 22 mil i längd, 8 til 25 mil i bredd, samt 247 qv. mil i widd. Denna huwuddal framwisar en ganska förändradt skaplynne. Då man undantager den del som tilhörer Falu Län och nordwästra delen af Wästmanland träffas här inga stora skogar och kärr; och ehuru en del höjdsträckningar samt hela

kusten innehåller bärg, äro dock dessa merendels låga och långsluttande inåt landet, men brantare mot sjösidan. Skärgården är ganska rik på större och smärre öar, holmar och skär. Större delen af denna dal kan anses såsom slättland, til det mästa bördigt, wäl upodladt och bebodt. Ekeskogar börja här bliwa allmänna och de mångfaldiga träslagen hawa en frodigare wäxt än i de nordligare dalar. De betydligaste Järmalmsfält i Riket träffas här i de bärgstrakter, som utgöra dalens wästra och norra gränser, äwensom Sala Silwergruwa där förekommer. Bärgarterne på slättlandet bestå mäst af grå granit i kullriga bärg; wid kusten är den röda graniten rådande; qwarts, glimmer och bärgkalk i bärgstrakterne. Slätternas allmänna jordart är lera, men blir sand och grusartad på landthöjderna. — Wänerns Dal. Denna har i wäster Riksgränsen emot Norge, med dätil stötande fjäldrygg som följer Götaälf, i norr och öster stora Landthöjden och i söder det från Taberget utskjutande bälte som stöter til Kattegat. Dess längd kan räknas til 54 mil, bredden från 3 til 17 och widden til 360 qv. mil inom Swenska gränsen. Den är således den största huwuddal i Riket, innefattar Dalsland, Wärmeland, små delar af Wästmanland och Nerike, samt en stor del af Wästergötland. I anseende til ytförändringarne omändras den, likasom Dalarne, från de högsta fjäldsträckor, til gradwis aftagande bärgsryggar, och fullkomliga slättland. Den öfra delen af dalen delas genom utskjutande bärgsträckor i flera sidodalar, hwari de många wattudrag nedrinna, som alla utfalla i Wänern. Närmast fjälden, hwilka uphöra inom Norrska gränsen, äro bärgsträckorna