Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/777

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
766 SWE
SWE

som utgå från Helagsfjäldet hwilka i början blott hawa 2 mils afstånd, men widga sig närmare kusten. Den är 26 mil lång samt håller 152 qv. mil i widd. Intil Klöfsjöfjäldet, midt för södra ändan af Storsjön är denna dal aldeles upfyld med fjäldbärg, hwilkas trånga dalgångar endast äro begagnade til betesmarker. Längre åt öster utskjuter från den öfra sidoryggen en skogbewäxt bärgsträcka, kallad Jämtskogen som i norr bildar en särskildt dal omkring Räfsunds-sjön, där tämeligen stora upodlingsfält förekomma, häldst utmed sjöstränderne och wattudragen, ehuru jordmånen är ganska stenbunden och sandig. Ängar och betesmarker uptaga en större widd, och skogar med ödemarker det återstående. Huwuddalen är af enahanda beskaffenhet i denna trakt, men längre ned i Medelpad är bättre jordmån och et blidare klimat, ehuru skogar och bärg äwen där uptaga den största widden i synnerhet wid gränsen til Hälsingland. — Ljusnans Ådal. Denna innefattar en liten del af Falu Län, Härjedalen och större delen af Hälsingland, är 26 mil lång och håller i widd 170 qv. mil. Denna dal är i likhet med den föregående mycket bärgaktig. Wästra delen däraf eller Härjedalen upfylles aldeles af fjäldblandade hopträngda bärgsryggar. Blott inwid de större wattudragen träffas någon odlad mark; men bördiga ängsfält och betesmarker intaga de trånga dalbotnarne, utom hwilka skogar och ödemarker upfylla hela öfra landsträckan. I Hälsingland, där bärgsryggarne äro mera åtskiljda, bliwa dalbotnarne i samma mån jämna och widsträckta, i synnerhet omkring Ljusnan. Jordmånen är i allmänhet sandig med mylla kring

wattudragen. Sjökusten har en mängd kala bärg, men sydligaste delen är dock något jämnare och skogbewuxen. Gästrikland utgör äwen en egen dal som i allmänhet är mera slät än bärgig, häldst inwid kusten samt wid stränderne af Storsjön. Jordmånen är stenbunden, men består af lera. Hittils sällsynta träslag, såsom ask, lind, lönn, alm, och andra börja här triwas, ehuru de ej i myckenhet förekomma. Ek har här i sednare tider bliwit planterad, som jämwäl triwes. — Siljans Ådal, innefattar största delen af Falu Län; den har i wäster sin gräns i huwudryggen och i söder den därifrån utgånde sidorygg som följer Dalälwen. Den fördelas genom utskjutande bärgsträckor i 3 sidodalar, hwilka sammanträffa wid Öster- och Wäster-Dalälwens förening. Tilsamman uptaga de 35 mil i längd, 7 til 14 mil i bredd samt 250 qv. mil i widd. Ytförändringen är här mycket omskiftande. Nordwästra delen är upfyld af stora fjäldbärg, hwilka dock ej upnå snögränsen eller en lika höjd med åwanliggande dalars fjäldryggar, men ständiga snöfläckar träffas dock på deras spetsar. Sydligaste gränsen för dessa fjäld är uti Lima Sokn wid 61 graders Polhöjd. Bärgsträckningarne äro för öfrigt ganska höga, med twärbranta wäggar, äwen i de jämnare trakter på slättlandet. Söder och öster ut förekomma mer lågländiga och wanliga skogsberg. Utom skogar intaga jämwäl ödemarker och sandhedar de torra och nordwästra sidorna af dalen, och träffas likaledes i de längre ned belägna långsträckta höjderna. Öfra ådalarne hawa en ofruktbar sandig jordmån; och ehuru sanden i allmänhet är rådande, finnes den dock i de lägre dalbotnarne öwerhöljd af någon