man djupt under sig Badstuguholmen, Svalnäsholmen, trakten kring Svalnäs och Näsby, Lilla och Stora Skraggen, Blomskär m. fl. af de måleriska holmarne och skären i Stora Värtan, en fängslande tafla och uppfriskande för ögat, under det skogens doft och den rena luften verka välgörande på hela vår varelse.
Under det man vandrar omkring i skogsparken, ströfvande på måfå på de små stigarne eller promenerande helt regelrätt på trätrottoarerna, som man finner på alla de stora vägarne, och kastar, icke utan afund kanske, sina blickar på villorna som skymta fram på backsluttningarna mellan de täta trädgrupperna, kommer man också till det gamla slottet, hvars fyra höga våningar med väldiga murar och spetsgaflar erinra om äldre tider, då Banérslägten egde Djursholmsgodset med hela Lidingön.
Slottet bygdes om 1890 och tager sig nu verkligen ståtligt ut. Det har flere välbelägna och nyreparerade våningar, till hvilka breda stentrappor leda och som hyras ut. Af de två låga flyglarne, som vinkelrätt från slottsfasaden begränsa den stora gården på två sidor, uthyres den ena; i den andra finner man numera gårdskontoret, sedan postkontor med telegraf och telefon — nutidens oumbärliga bekvämligheter — flyttat upp i hufvudbyggnaden på det forntida herresätet, hvilkas egare väl icke kunde drömma om att den stolta byggnaden skulle upplefva en tid, då småfolk och storfolk skulle utan rangskilnad trängas omkring den aristokratiska borgen samt till och med tränga sig in i honom och där göra sig hemmastadda för långa tider, under det andra af samma slag komma för att bo i skogen för att i små behagfulla hus, om hvilkas tillvaro forntiden icke hade någon aning, hvila ut från stadslifvets ansträngningar.
Ännu mindre kunde väl det forntida slottsfolket ha förestält sig, att på backen där bakom, där man kanske redan då hade en väderkvarn, skulle människorna om några hundra år bygga ett ofantligt torn, dit man skulle pumpa upp vatten som ledes från Ösby sjö, långt därifrån, och att från det tornet skulle godt dricksvatten — hvilket hade befunnits vara en af lifvets oungängligaste förnödenheter, något som forntiden skrattade åt — ledas till de små behagfulla husen här och där i skogen, så att tjänstekarlarne och tjänstekvinnorna måtte få hvad man ännu för hundra år sedan, äfven senare, skulle ha kallat ett latmanslif.
Men såsom allra otroligast hade väl Banérgodsets invånare
