— Har du sett henne i dag? frågade lord Henry.
Dorian skakade på huvudet.
— Jag lämnade henne i Ardens skog och skall återfinna henne i en trädgård i Verona.
Lord Henry läppjade tankfullt på sin champagne.
— Vid vilket tillfälle nämnde du ordet äktenskap, Dorian? Och vad svarade hon? Kanske har du glömt allt det där?
— Käre Harry, jag har inte behandlat det affärsmässigt och inte framställt något formellt frieri. Jag sade att jag älskade henne, och hon svarade att hon inte var värdig att bli min hustru. Inte värdig! Hela världen betyder ingenting för mig i jämförelse med henne.
— Kvinnorna är märkvärdigt praktiska, mumlade lord Henry. Mycket mer praktiska än vi. I sådana situationer glömmer vi vanligen att tala om äktenskap, och de påminner oss alltid om det.
Hallward lade handen på hans arm.
— Tyst Harry. Du sårar Dorian. Han är inte som andra mänskor. Han kommer aldrig att göra någon olycklig. Han är för vek till det.
Lord Henry såg över bordet.
— Dorian känner sig aldrig sårad av vad jag säger, svarade han. Jag framställde frågan av den enda orsak som ursäktar den — av nyfikenhet. Jag anser att det alltid är kvinnorna som friar till oss, och inte vi till dem. Utom i medelklassen. Men den är ju inte modern.
Dorian Gray skrattade och kastade huvudet tillbaka.
— Du är oförbätterlig, Harry, men det gör ingenting. Man kan inte bli ond på dig. När du får se Sibyl Vane blir du övertygad om att den man som gjorde henne något ont, vore ett hjärtlöst odjur. Jag förstår inte att någon kan önska att vanära det han älskar.
