gosskostym var hon alldeles underbar. Hon bar en mossgrön sammetsjacka med kanelfärgade ärmar, tunna, bruna byxor, en förtjusande liten grön mössa med mörkrött foder. Aldrig har jag sett henne mer bedårande. Hon var lika smidig och intagande som den tanagrafigur du har i din ateljé, Basil. Hennes hår lockade sig kring hennes ansikte likt mörka blad kring en blek ros. Och hennes spel — ja, ni får ju se i afton. Hon är en boren konstnärinna. Jag satt alldeles förhäxad i den smutsiga logen och glömde London och det nittonde århundradet. Jag var ensam med min kärlek i en skog som ingen skådat. Efter föreställningen gick jag bakom kulisserna och talade med henne. Då vi satt bredvid varandra kom det plötsligt ett uttryck i hennes ögon — en blick som jag aldrig förr hade sett. Mina läppar närmade sig hennes. Vi kysste varandra. Jag kan ej beskriva vad jag kände i det ögonblicket. Jag tyckte hela livet flöt ihop i en enda fullkomlighet av rosenfärgad glädje. Hon skälvde i hela kroppen som en bävande vit narciss. Hon kastade sig på knä och kysste mina händer. Jag känner att jag inte borde berätta allt detta men jag kan inte annat. Naturligtvis är vår förlovning hemlig. Hon har inte ens berättat det för sin mor. Jag vet inte vad mina förmyndare skall säga. Lord Radley blir säkert rasande. Men det bekymrar mig inte så mycket. Inom mindre än ett år är jag myndig, och sedan kan jag göra vad jag vill. Basil, har jag inte gjort rätt i att söka min älskade i poesin och min hustru i Shakespeares diktning? Läppar som Shakespeare har lärt att tala, har viskat sina hemligheter i mitt öra. Jag har omfamnat Rosalind och kysst Julias mun.
— Jo Dorian, jag tror du har handlat rätt, sade Hallward långsamt.
