»Fast du min glädje är,
så gläds jag ej åt vårt förbund i natt.
Det är för hastigt, obetänkt och plötsligt,
för mycket blixten lik, som är förbi
förrän man hunnit säga: se, det blixtrar!
Härnäst vi råkas, må i mogen sommar
vi se vår kärleks knopp hur ljuvt den blommar;
god natt, god natt!»
uttalade hon orden som hade de ingen mening för henne. Det var inte nervositet. Det var helt enkelt dålig konst. Det var ett fullkomligt fiasko.
Även de enkla obildade åskådarna på parketten och på galleriet förlorade intresset för spelet. De blev oroliga och började tala högt och vissla. Juden som höll till i bakgrunden på parketten, svor och stampade av ilska. Den enda på teatern som förblev lugn var flickan själv.
När andra akten var förbi, började en storm av larm och visslingar. Lord Henry reste sig och drog på sig rocken.
— Hon är underbart vacker, Dorian, sade han, men hon kan inte spela. Låt oss gå.
— Jag vill se stycket till slut, svarade ynglingen hårt och bittert. Harry, det gör mig ont att jag har förstört er afton. Ni får ursäkta mig.
— Käre Dorian, jag tror miss Vane är sjuk, avbröt honom Hallward. Vi kan ju komma igen en annan afton.
— Jag skulle önska hon vore sjuk, svarade Dorian. Men jag tycker bara hon är kall och känslolös. Hon är fullständigt förvandlad. I går afton var hon en stor konstnärinna. I dag är hon endast en vanlig medelmåtta till skådespelerska.
