Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
109
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Dorian, tala inte så om den du älskar. Kärleken är underbarare än konsten.

— Båda är blott former av efterapning, anmärkte lord Henry. Men låt oss gå nu. Dorian, du skall inte stanna här längre. Det är inte bra för moralen att se dålig konst. Dessutom förmodar jag att du inte ämnar tillåta din hustru att uppträda. Vad gör det då om hon spelar Julia som en trädocka? Hon är mycket älsklig och förstår hon livet lika litet som konsten, blir hon en förtjusande erfarenhet. Det finns blott två slags mänskor som är intressanta — de, som vet absolut allt, och de som vet absolut ingenting. För tusan, Dorian, se inte så tragisk ut. Hemligheten med konsten att förbli evigt ung är att aldrig ha en känsla som klär oss illa. Följ med mig och Basil på klubben, så skall vi röka cigarretter och dricka en skål för Sibyl Vanes skönhet. Hon är vacker. Vad kan du mer begära?

— Gå din väg, Harry! utropade Dorian. Jag vill vara ensam. Basil, ni måste gå. Å, kan ni inte se, att mitt hjärta håller på att brista? Heta tårar kom honom i ögonen. Hans läppar skälvde. Han störtade tillbaka in i logen, lutade sig mot väggen och dolde ansiktet i händerna.

— Låt oss gå, Basil, sade lord Henry underligt vekt. Och de två männen gick tillsammans ut.

Ett par minuter senare tändes rampen, och ridån gick upp för tredje akten. Dorian Gray återvände till sin plats. Han såg stolt, blek och likgiltig ut. Spelet fortsatte och tycktes aldrig vilja sluta. Hälften av publiken gick sin väg skrattande och stampande med sina tunga stövlar. Hela föreställningen var ett fiasko. Den sista akten spelades för nästan tomma bänkar. Ridån gick ner under fnissningar och oljud.

Så snart det var slut rusade Dorian in bakom kulis-