Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
111
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

som verkliga. Du kom — å, min underbare älskling — och befriade min själ ur dess bojor. Du lärde mig vad verkligheten är. I afton har jag för första gången i mitt liv genomskådat bedrägeriet, tomheten och det falska i prakten. I afton fann jag för första gången att Romeo var gammal och ful och sminkad, att månskenet i trädgården var falskt, att sceneriet var eländigt och att orden som jag talade var overkliga, inte var mina ord, inte uttryckte vad jag hade att säga. Du har givit mig något högre, något, av vilket all konst endast är en skugga. Du har lärt mig vad kärlek är. Min älskade, o min älskade! Min sagoprins! Livets furste! Jag är trött på skuggorna. Du är mer för mig än all konst kan bli. Vad angår mig ett skådespels dockor? När jag kom hit i afton, förstod jag inte att allt var förändrat för mig. Jag trodde jag skulle bli underbar och fann att jag ingenting kunde. Men plötsligt stod det klart för mig vad allt betydde. Vissheten var härlig! Jag hörde dem vissla, och jag log. Vad visste de om en kärlek som vår? Tag mig med, Dorian — tag mig med dig dit, där vi blir ensamma. Jag hatar scenen. Jag kunde spela en lidelse som jag inte kände, men spela en som bränner mig som eld — det kan jag inte! Å, Dorian, Dorian, nu vet du allt. Även om jag kunde det skulle det vara förnedrande för mig att spela kärlek. Det har du lärt mig!

Han kastade sig på en soffa och vände sig bort.

— Du har dödat min kärlek, mumlade han.

Hon betraktade honom förvånad och skrattade. Han sade ingenting. Hon gick till honom och for smekande med sina små fingrar genom hans hår. Hon föll på knä och pressade hans händer mot sina läppar. Han drog dem tillbaka och en rysning genomilade honom.

Därpå rusade han upp och störtade mot dörren.

— Ja, ropade han, du har dödat min kärlek. Du bru-