Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
110
OSCAR WILDE

serna. Flickan stod där ensam med ett triumferande uttryck i ansiktet. Hennes ögon lyste av en underbar eld. Det stod som en gloria kring henne. Hennes halvöppna läppar log som hade de någon egen ljuv hemlighet.

När han kom in såg hon på honom, och ett uttryck av oändlig glädje kom över henne. — Vad jag har spelat illa i afton, Dorian! utropade hon.

— Gräsligt, svarade han och såg förfärat på henne — gräsligt! Det var förfärligt. Är du sjuk? Du anar inte hur det var. Du har ingen aning om vad jag pinades.

Flickan log. — Dorian, svarade hon och smekte namnet med långsam musik i rösten som vore det honung för hennes röda läppar — Dorian, du borde ha förstått mig. Men nu förstår du, inte sant?

— Vad är det jag förstår? frågade han förbittrat.

— Varför jag spelade så illa i afton. Varför jag alltid kommer att spela illa. Varför jag aldrig mer kommer att spela bra.

Han ryckte på axlarna.

— Du är antagligen sjuk. Du skulle inte spela när du är sjuk. Du gör dig löjlig. Det var en plåga för mina vänner. Det var en plåga för mig.

Hon tycktes inte höra på honom. Hor var som förvandlad av glädje. En lyckans extas behärskade henne.

— Dorian, Dorian, ropade hon, innan jag lärde känna dig var spelet det enda verkliga i mitt liv, Jag levde endast på teatern. Jag trodde allt var sanning. Den ena dagen var jag Rosalind, den andra Portia. Beatrices glädje var min, och Cordelias sorg var min sorg. Jag trodde på allt. De enkelt funtade mänskor som jag spelade tillsammans med, tyckte jag vara gudomligheter. De målade dekorationerna var min värld. Jag kände inte annat än skuggor och ansåg dem