Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
113
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

endast på dig. Men jag skall försöka — ja, jag skall försöka. Min kärlek till dig kom så hastigt över mig. Jag tror jag fortfarande hade varit omedveten om den, om du inte hade kysst mig — om vi inte hade kysst varandra. Kyss mig åter, min älskade. Överge mig inte. Jag skulle inte kunna bära det. Ack, överge mig inte! Min bror… nej, bry dig inte om det. Han menade inte allvar. Han endast skämtade… Men du! Å, kan du inte förlåta mig för denna gång? Jag skall arbeta, arbeta strängt och försöka göra det bra igen. Var inte så grym mot mig för jag älskar dig mer än allt annat på jorden. Det är ju bara denna enda gång du inte har varit nöjd med mig. Men du har rätt, Dorian, Jag skulle ha varit mer konstnärinna. Det var dumt av mig. Men jag kunde inte annat. Ack, överge mig inte, överge mig inte!

Hon skakade i krampaktig gråt. Hon kröp ihop på golvet som ett sårat djur, och Dorian Gray betraktade henne med sina vackra ögon. Hans finskurna mun krökte sig i stolt förakt. Det är alltid något löjligt med känslorna hos dem som vi har upphört att älska. Sibyl Vane föreföll honom så orimligt melodramatisk. Han kände sig uttråkad av hennes tårar och suckar.

— Jag går, sade han slutligen i en lugn, kall ton. Jag vill dig inget ont men jag kan inte återse dig. Du har varit en stor missräkning för mig.

Sibyl grät stilla och svarade inte. Hennes små händer famlade i luften som sökte de honom. Han vände sig om och gick, Några ögonblick senare hade han lämnat teatern.

Dorian visste knappast vart han gick. Han märkte endast att han vandrade genom dåligt upplysta gator, förbi svarta portar och dystra hus. Kvinnor med hesa stämmor och råa skratt ropade efter honom. Fyllbultar raglade svärjande förbi och pratade med sig själva som

8 — Dorian Grays porträtt