stora, groteska apor. Han såg trasiga barn hopkrupna på porttrösklarna och hörde skrik och svordomar från de mörka gårdsrummen.
När morgonen ljusnade befann han sig tätt invid Covent Garden. Mörkret höjde sig och himlen välvde sig som en pärla, upplyst av ett svagt ljus. Stora vagnar, fyllda med vajande liljor, skramlade långsamt genom den tomma, hala gatan. Luften var tung av blomsterdoften, och blommornas skönhet tycktes lindra hans smärta. Han följde efter in på torget och såg, hur vagnarna lastades av. En åkare i vit arbetsblus bjöd honom några körsbär. Han tackade och förvånade sig över att mannen inte ville ta betalt för dem. Han började mekaniskt äta bären. De var månkalla ty de var plockade vid midnatt. En lång rad pojkar med stora korgar med brokiga tulpaner och röda och gula rosor drog förbi honom och banade sig väg mellan de kolossala grönsakshögarna. Under hallen med dess gråa, urblekta pelare väntade en hop smutsiga, barhuvade flickor på att försäljningen skulle ta slut. Andra trängdes utanför kaffestånden på torget. De unga vagnshästarna halkade och stampade på de knaggliga stenarna, ruskande på sina bjällror och seltyg. Några kuskar låg och sov på en hög säckar. Duvor med metallskimrande halsar och rosenröda fötter hoppade omkring och plockade korn.
Efter en stund ropade Dorian till sig en droska och for hem. Han blev stående några ögonblick på trappan utanför huset och såg ut över den tysta gatan med dess blanka, tillslutna fönster och brokiga rullgardiner. Himlen var nu opalfärgad och hustaken blänkte mot den likt silver. Från en skorsten mitt emot steg en svag rök. Den ringlade sig som ett blått band genom den pärlemofärgade luften.
