Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
118
OSCAR WILDE

hans plikt. Hon måste ha lidit mer än han. Stackars barn! Han hade varit egoistisk och grym mot henne. Den förtrollning hon hade utövat på honom skulle återvända. Och de skulle bli lyckliga tillsammans. Med henne skulle hans liv bli rent och härligt.

Han reste sig från stolen och drog en stor skärm för porträttet. Han ryste när han såg på det. — Så vidrigt! mumlade han för sig själv och gick till glasdörren som han öppnade. När han gick över gräsmattan drog han djupt efter andan. Den friska morgonluften tycktes jaga alla hans mörka tankar på flykten. Han tänkte nu endast på Sibyl. Ett svagt genljud av hans kärlek återvände. Han upprepade oupphörligt hennes namn. Och de sjungande fåglarna i den daggvåta trädgården tycktes berätta för blommorna om henne.



VIII

Det var sent på eftermiddagen när Dorian Gray vaknade. Betjänten som flera gånger hade smugit sig in på tåspetsarna för att se om han rörde sig, undrade vad som föranledde hans unge herre att ligga så länge. Äntligen ringde klockan, och Victor kom försiktigt in med en kopp te och en hög brev på en bricka av gam- malt sévresporslin och drog de gröna sidengardinerna med deras blåskimrande foder åt sidan i de tre stora fönstren.

— I dag har monsieur sovit gott, sade han leende.

— Vad är klockan, Victor?