— En kvart över ett, monsieur.
— Så sent! Dorian satte sig upp, drack litet te och såg genom breven. Ett var från lord Henry, skickat med ett bud på morgonen. Han tvekade ett ögonblick och lade det så åt sidan. De andra öppnade han likgiltigt. Det var den vanliga samlingen kort, inbjudningar och biljetter till privata tillställningar, program till välgörenhetskonserter och dylikt, sådana som alla dagar under säsongen regnar ned över unga eleganter. Därefter kom en tämligen dryg räkning för en toalettservis i Louis-quinze-stil av drivet silver. Den hade han ännu inte haft mod att skicka sina förmyndare. De var gammalmodiga mänskor, som inte kunde förstå att endast det onödiga är oumbärligt i vår tid. Slutligen var det en del mycket artiga meddelanden från procentare i Jermyn Street, som erbjöd honom pengar på mycket hyggliga villkor.
Efter tio minuter steg han upp, kastade på sig en utsökt, silkesbroderad nattrock av yllekaschmir och gick in i det med onyx golvlagda badrummet. Det kalla vattnet friskade upp honom efter den långa sömnen. Det var som hade han glömt allt vad han hade genomgått. Han hade en eller två gånger en mystisk känsla av att han hade spelat med i en besynnerlig tragedi, men den hade en dröms overklighet över sig.
När han var färdigklädd, gick han in i biblioteket och slog sig ned framför en lätt fransk frukost som var uppdukad på ett litet bord vid det öppna fönstret. Det var en härlig dag. Den varma luften var fylld av vällukter. Ett bi kom inflygande och surrade kring den blå blomsterskål, som fylld med svavelgula rosor stod framför honom. Han kände sig fullkomligt lycklig.
