tiskt! Harry, om jag hade läst allt detta i en bok så tror jag att jag hade gråtit över det. Men nu, när det verkligen har hänt mig är det för underbart för tårar. Här ligger det första lidelsefulla kärleksbrev jag har skrivit i mitt liv. Så konstigt att mitt första kärleksbrev är till en död flicka, Jag undrar om de kan känna, dessa tysta, vita mänskor, som vi kallar döda? Sibyl, kan hon höra eller förnimma? Å, Harry, vad jag älskade henne! Det är som vore det år sedan dess. Hon var allt för mig. Då kom denna hemska kväll — var det verkligen i går? — när hon spelade så illa att mitt hjärta brast. Hon förklarade allt för mig. Det var gripande, Men det bevekte mig inte. Jag tyckte hon var ytlig. Plötsligt hände något som förfärade mig. Jag kan inte säga dig vad det var men det var fruktansvärt. Jag sade att jag aldrig skulle återvända till henne. Jag kände att jag hade gjort orätt. Och nu är hon död. Min Gud, min Gud, Harry, vad skall jag göra? Du känner inte den fara som jag svävar i, och det finns ingenting som kan rädda mig. Hon hade kunnat det. Hon hade ingen rätt att döda sig. Det var själviskt av henne.
— Käre Dorian, svarade lord Henry i det han tog en cigarrett ur sitt silveretui och grep efter en förgylld tändsticksask, en kvinna kan endast förvandla en man på ett sätt, och det är genom att plåga honom så länge att han förlorar allt intresse för livet. Hade du gift dig med flickan så hade du blivit olycklig. Naturigtvis hade du behandlat henne vänligt. Man kan alltid vara vänlig mot dem man inte bryr sig om. Men hon hade snart kommit underfund med att hon var dig likgiltig. Och har en kvinna förstått det, klär hon sig ohyggligt illa eller ståtar i hattar som en annan man har fått betala. Jag vill inte tala om det sociala misstaget som alla skulle ha tyckt att du begått men som
