Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
125
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

Dorian teg. Han var stel av skräck. Äntligen stammade han med halvkvävd röst:

— Harry, en undersökning, säger du? Vad betyder det? Har Sibyl…? Å, Harry, jag står inte ut! Men fort — säg mig allt!

— Jag är säker på att det inte är ett olycksfall även om man måste säga så till allmänheten. Det ser ut som om hon hade lämnat teatern omkring halv ett i sällskap med sin mor. Utanför sade hon, att hon hade glömt något. De väntade en stund på henne, men hon återvände inte. Till slut fann de henne liggande död på golvet i påklädningsrummet. Hon hade av misstag druckit något, något gräsligt, som man använder vid teatern. Jag vet inte vad, kanske blåsyra eller blyvitt. Jag tror det var blåsyra ty hon hade dött ögonblickligen.

— Harry, Harry, det är fruktansvärt! utropade ynglingen.

— Ja, det är naturligtvis mycket tragiskt. Men du får inte bli inblandad. Jag såg i Standard, att hon var sjutton år. Jag trodde nästan hon var yngre. Hon såg ut som ett barn och förstod så litet av spelet. Du skall inte låta detta trycka ner dig, Dorian. Kom med och ät middag, och sedan går vi på Operan. Patti uppträder, och alla går dit. Du kan sitta i min systers loge. Hon har en del vackra damer med sig.

— Jag har alltså mördat Sibyl Vane, sade Dorian Gray halvt för sig själv, mördat henne, lika säkert som hade jag skurit av hennes lilla hals med en kniv? Och dock glöder rosorna inte mindre för det. Fåglarna sjunger lika lyckliga i min trädgård. Och i afton skall jag äta middag med dig och efteråt gå på Operan och slutligen supera på ett eller annat ställe. Vad livet är drama-