Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
128
OSCAR WILDE

— Det är ett högst intressant problem, sade lord Henry, som fann ett utsökt nöje i att spela på ynglingens omedvetna egoism — ett högst intressant problem. Jag tror rätta förklaringen är denna. Det händer ofta att livets verkliga tragedier avslutas så okonstnärligt att de genom sin brutalitet, sin brist på sammanhang och sin absoluta stillöshet sårar oss. De verkar som rena råa våldet på oss, och vi känner oss upproriska mot dem. Men någon gång korsas vår väg av en tragedi som äger konstnärlig skönhet. Är denna äkta, tilltalar den helt enkelt vårt sinne för dramatik. Vi upptäcker plötsligt att vi inte är styckets skådespelare utan dess åskådare. Eller snarare, vi är båda delarna. Vi ser oss själva och blir berusade av skådespelets under. I detta fall till exempel, vad är det som har hänt? Någon har dödat sig själv av kärlek till dig. Jag önskar jag hade upplevat något dylikt. Det hade gjort mig förälskad i kärleken för resten av mitt liv. De som har legat för mina fötter — det har inte varit många, men alltid några — har allihop envisats med att leva vidare långt efter det jag har upphört att bekymra mig om dem eller de om mig. De har blivit feta och tråkiga och plågar mig med minnen så snart vi råkas. Detta fruktansvärda minne som kvinnor har! Det är gräsligt! Och vilket hjärnans stillastående det vittnar om! Man borde njuta av livets färg, men aldrig påminna sig dess detaljer. Detaljer är alltid vulgära.

— Jag skall så vallmo i min trädgård, suckade Dorian.

— Det är inte nödvändigt, svarade hans vän. Livet har alltid vallmo i händerna. Naturligtvis varar det längre ibland. En hel säsong bar jag endast violer, ett slags konstnärlig sorg över en kärlekshistoria som