inte ville dö. Men slutligen dog den. Jag vet ej av vad. Kanske av hennes förslag att försaka hela världen för min skull. Det är alltid ett olustigt ögonblick. Det kan fylla en med evighetens skräck. Här skall du få höra. Och du får tro det om du kan — för en vecka sedan, då jag var hos lady Hampshire satt jag bredvid ifrågavarande dam, och hon envisades med att åter genomleva hela historien, rota i det förflutna och planera för framtiden. Jag hade redan begravt min kärlek i en liljebädd. Hon drog fram den igen och bedyrade att jag hade förstört hennes liv. Men jag kunde konstatera att hon hade god aptit vid bordet, och då oroade jag mig inte. Men vilken smaklöshet hon visade! Det förflutnas enda behag är att det är borta. Kvinnor vet aldrig, när ridån faller. De pockar på en sjätte akt när allt intresse för spelet är förbi. Finge de råda skulle var komedi ha ett tragiskt slut och var tragedi skulle kulminera i en fars. De kan vara underbart affekterade men de har inget sinne för konst. Du är lyckligare än jag var. Jag försäkrar dig, Dorian, inte en av de kvinnor jag har känt, skulle gjort för mig vad Sibyl Vane har gjort för dig. Vanliga kvinnor tröstar sig alltid. Några gör det genom att gå in för sentimentala färger. Lita aldrig på en kvinna som bär lilafärg, hur gammal hon än är, och aldrig på en kvinna över de trettiofem som klär sig i rosenrött. Det betyder alltid att de har en historia. Andra finner tröst i att plötsligt upptäcka sina mäns goda sidor. De prålar för alla med sin husliga lycka, som vore det den mest intressanta synd. Religionen tröstar andra. Dess mysterier är lika tjusande som en flirt, sade en gång en kvinna till mig. Och det förstår jag mycket väl. Dessutom är det ingenting som kittlar vår fåfänga mer, än när man får höra att man är en syndare. Samvetet gör oss alla till egoister. Ja, det
9 — Dorian Grays porträtt
