Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
133
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

Hon som så ofta hade spelat döende på scenen! Nu hade döden kommit och tagit henne med sig. Hur hade hon spelat denna sin sista, hemska scen? Hade hon döende förbannat honom? Nej, hon hade dött av kärlek till honom, och nu skulle kärleken bli hans sakrament. Hon hade försonat allt genom att offra sitt liv. Han skulle aldrig mer tänka på vad hon hade fått honom att gå igenom den där hemska aftonen på teatern. När han tänkte på henne skulle det vara som på en underbar tragisk gestalt som hade förts in på livets scen för att återge kärlekens verkliga storhet. En underbar tragisk gestalt! Tårarna kom honom i ögonen vid minnet av hennes barnablick, hennes ljuva, älskliga väsen och skygga, bävande grace. Han torkade hastigt bort tårarna och betraktade porträttet.

Nu kände han tiden vara inne att välja. Eller hade han redan gjort sitt val? Ja, livet hade valt för honom — livet och hans eget nyfikna begär efter livet. Evig ungdom, omättlig lidelse, hemliga och utsökta njutningar, vilda nöjen och vilda synder — allt detta skulle bli hans! Porträttet skulle bära hela bördan av skammen. Det var avgjort.

En känsla av sorg smög sig över honom när han tänkte på all den förödelse, som väntade det sköna anletet på duken. En gång hade han i pojkaktig narcissusfåfänga kysst de målade läppar, som nu så grymt log mot honom. Morgon efter morgon hade han suttit framför porträttet och beundrat sin egen skönhet. Ibland tyckte han att han nästan var förälskad i det. Skulle porträttet nu förändras efter varje nyck som han hängav sig åt? Och bli ett hemskt och motbjudande föremål som helst borde ställas undan i ett tillbommat rum och avstängas från solljuset som så ofta hade