förvandlat dess underbara hår till glittrande guld? Ack, så sorgligt! Så sorgligt!
Ett ögonblick tänkte han på att bedja att det hemska sambandet mellan honom och porträttet måtte upphöra. Det hade förvandlat sig som svar på en bön. Kanske att det även som svar på en bön kunde återställas oförändrat. Men den som var något förtrogen med tillvaron, skulle alltid anse det för en lycka att alltid få vara ung, hur ödesdigra än följderna kunde vara. Dessutom — stod det verkligen under hans kontroll? Var denna förvandling verkligen åstadkommen genom bönens makt? Kunde den inte ha en annan, en vetenskaplig orsak? Om tanken kunde inverka på en levande organism, varför skulle den inte kunna det på döda och oorganiska ting? Ja, varför skulle inte, utan tanke och medveten önskan, de yttre tingen omkring oss kunna vibrera i harmoni med vår stämning eller våra lidelser i det att atom med sällsam dragningskraft lockade till sig atom i hemlig kärlek? Vad betydde egentligen orsaken? Han skulle aldrig mer fresta en okänd makt med en bön. Om porträttet förändrade sig, var det därför att det skulle göra så. Så var det med det. Varför forska för djupt i detta?
Ja, det skulle till och med bli ett sant nöje i att iaktta det. Han kunde då följa sin själ på dess hemligaste stigar. Porträttet skulle bli en magisk spegel för honom. Som det hade uppenbarat för honom hans yttre, skulle det även blotta hans inre. När vintern kom för det, skulle han ännu stå där våren skälver i bidan på sommaren. När blodet hade försvunnit från dess anlete och endast en kalkblek mask med blytunga ögon återstod, skulle han ännu äga sin ungdoms lysande härlighet. Inte ett blad av hans skönhets blomma skulle vissna, inte en av hans livs pulsar slå saktare.
