hon illa därför att hon hade lärt känna kärlekens verklighet. När hon lärde känna dess sken dog hon som Julia skulle ha dött. Hon återvände till konstens sfär. Det är någonting av martyr hos henne. Hennes död har hela martyriets patetiska gagnlöshet och härjade skönhet. Men, som jag redan har sagt dig, du skall inte tro att jag inte har lidit. Om du hade varit här i det rätta ögonblicket i går — halv sex eller kanske en kvart senare — så hade du funnit mig i tårar. Inte ens Harry som kom hit med underrättelsen, hade en föreställning om vad jag verkligen genomgick. Jag led oerhört. Sedan var det över. Jag kan inte känna på samma sätt två gånger. Det kan ingen utom de sentimentala. Du är mycket orättvis, Basil. Du kommer hit för att trösta mig. Det var snällt av dig. Du finner att jag redan är tröstad och du blir rasande, Vad det är likt en mänskovän! Du påminner mig om en historia som Harry berättade för mig. Den handlade om en viss filantrop som använde tjugu år av sitt liv till att försöka gottgöra en eller annan oförrätt eller ändra en orättvis lag — jag minns inte precis vad det var. Slutligen lyckades han nå sitt mål och då kunde ingenting överträffa hans missräkning. Han hade ingenting mer att göra, han dog nästan av ilska och blev en obotlig misantrop. Och dessutom, käre gamle Basil, om du verkligen vill trösta mig, lär mig då hellre att glömma vad som har hänt eller att se det ur ren konstnärlig synpunkt. Har inte Gautier skrivit om la consolation des arts? Jag vill minnas att jag en gång i din ateljé fann en liten skinninbunden bok där de underbara orden stod. Men jag är inte lik den där unge mannen som du talade om när vi for till Marlow, han, som brukade säga att en bit gult siden kunde trösta honom för allt livets elände. Jag älskar vackra saker som man kan röra vid och
