Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
137
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

enkel och älskvärd. Du var den mest ofördärvade varelse på jorden. Nu vet jag inte vad som har skett med dig. Du talar som om du inte hade något hjärta eller något medlidande. Det är Harrys verk. Jag märker det.

Ynglingen for upp. Han gick till fönstret och såg en stund ut i den gröna, solglittrande trädgården.

— Jag har mycket att tacka Harry för, Basil, sade han slutligen — mer än jag har att tacka dig för. Du väckte endast min fåfänga.

— Det är jag straffad för, Dorian — eller blir det en dag.

— Jag vet inte vad du menar, Basil, sade den unge mannen och vände sig om. Jag vet inte vad du vill. Vad vill du?

— Jag vill ha tillbaka den Dorian Gray som jag brukade måla, sade konstnären sorgset.

— Basil, sade ynglingen i det han gick fram till ho- nom och lade handen på hans axel. Du kommer för sent. I går, när jag fick veta att Sibyl Vane hade begått självmord…

— Begått självmord? Du gode Gud! Är det sant? ropade Hallward och betraktade Dorian förfärad.

— Käre Basil! Du tror väl inte att det var ett vanligt olycksfall? Naturligtvis har hon begått självmord.

Basil dolde ansiktet i händerna.

— Så fruktansvärt! mumlade han rysande.

— Nej, sade Dorian Gray, det är inte fruktansvärt. Det är en av tidens stora romantiska tragedier. Vanligen lever skådespelarna ett helt alldagligt liv. De är goda äkta män, trogna hustrur eller något sådant tråkigt. Du vet vad jag menar — alla medelklassdygderna. Men tänk så annorlunda Sibyl Vane var. Hon levde sin härligaste tragedi. Hon var alltid en hjältinna. Den sista aftonen — när du såg henne — spelade