Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
140
OSCAR WILDE

— Endast mitt förnamn, och det är jag säker på att hon aldrig har nämnt för någon. Hon berättade en gång att alla var så nyfikna att få veta, vem jag var, och att hon alltid svarade att jag var sagoprinsen. Det var vackert av henne. Basil, du måste göra en teckning av Sibyl åt mig. Jag skulle vilja ha något mer av henne att minnas än några kyssar och några flyktiga, gripande ord.

— Jag skall försöka, Dorian, om det kan göra dig någon glädje. Men du måste komma och sitta för mig igen. Jag kommer inte ur fläcken utan dig.

— Jag kan aldrig mer sitta för dig, Basil. Det är omöjligt! ropade Dorian och ryggade tillbaka.

Målaren stirrade på honom.

— Snälla Dorian, vad är det med dig? ropade han. Menar du att du inte tyckte om det porträtt som jag gjorde av dig? Var är det? Varför har du satt den där skärmen framför? Låt mig få se det. Det är det bästa, jag någonsin har gjort. Ta bort skärmen, Dorian. Det är helt enkelt oförskämt av din betjänt att dölja mitt arbete så där. Jag kände genast på mig att rummet var förändrat, när jag kom in.

— Min betjänt har ingenting med det att göra, Basil. Du inbillar dig väl inte att jag låter honom ordna här i rummet åt mig? Han sköter någon gång om mina blommor — det är allt. Nej, det har jag själv gjort. Ljuset föll för skarpt på porträttet.

— Det är omöjligt, snälla du. Det hänger utmärkt. Låt mig få se det.

Och Hallward gick mot hörnet, där det hängde.

Ett ångestskri bröt fram över Dorians läppar. Han sprang och ställde sig mellan målaren och skärmen.

— Basil, sade han och såg mycket blek ut, du får inte se det. Jag vill det inte.