Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
141
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Inte se mitt eget arbete! Vad menar du? Varför får jag inte se det? ropade Hallward skrattande.

— Om du försöker att få se det, Basil, då ger jag dig mitt ord på att jag aldrig mer kommer att tala till dig i hela mitt liv. Jag ger dig ingen förklaring, och du skall heller ingen begära. Men kom ihåg: om du rör den här skärmen, är allt slut mellan oss.

Hallward stod som träffad av blixten. Han stirrade på Dorian Gray i stel fasa. Så hade han ännu aldrig sett honom. Han var ju blek av ilska. Hans händer var knutna och ögonen lyste som blå flammor. Han skakade i hela kroppen.

— Dorian!

— Tig!

— Men vad är det? Naturligtvis vill jag inte envisas att se det, när du inte vill det, sade Hallward tämligen kallt, vände på klacken och gick mot fönstret. Men sannerligen tycker jag det är besynnerligt att inte få se mitt eget arbete, så mycket mer som jag har tänkt ställa ut det till hösten i Paris. Jag måste kanske först fernissa det på nytt, och då får jag ju se det en gång. Varför då inte i dag?

— Ställa ut det! Vill du ställa ut det? skrek Dorian Gray, rysande av ångest. Skulle världen få se hans livs mysterium? Det var omöjligt! Något — han visste ej vad — måste ögonblickligen göras.

— Ja, jag trodde inte du skulle ha något emot det. Georges Petit vill samla alla mina bästa arbeten till en separatutställning som skulle öppnas den första oktober på Rue de Séeze. Porträttet blir borta endast en månad. Jag tänkte du kunde undvara det så länge. Antagligen är du då till och med bortrest. Och när du ändå döljer det bakom en skärm, kan det väl göra dig detsamma.