tacka för dem. Å, du vet inte, vad det har kostat på mig att berätta dig allt detta.
— Käre Basil, sade Dorian, vad har du berättat för mig? Helt enkelt att du kände att du beundrade mig för mycket. Det är inte ens en komplimang.
— Det var inte avsett som en komplimang. Det var en bekännelse. Nu, när jag har avlagt den, tycker jag att jag har förlorat något. Man skulle kanske aldrig uttrycka sin dyrkan i ord.
— Det var en bekännelse som gjorde mig mycket besviken.
— Så, vad hade du väntat, Dorian? Du har väl inte sett något annat i porträttet, eller hur? Där var ju ingenting annat att se?
— Nej, där var ingenting annat att se. Varför frågar du det? Men du skall inte tala om dyrkan. Det är dumt. Vi är två vänner och skall förbli det.
— Du har ju Harry, sade målaren sorgset.
— Å, Harry, ropade Dorian med ett porlande skratt. Harry tillbringar hela dagarna med att säga orimligheter och hela aftnarna med att göra det otroliga. Precis det slags liv som jag skulle tycka om att föra. Men jag tror inte jag gick till Harry, om jag behövde hjälp. Jag kom hellre till dig, Basil.
— Du kommer tillbaka och sitter för mig igen?
— Omöjligt.
— Du förstör min tillvaro som konstnär om du vägrar, Dorian. Ingen människa träffar på två ideal. Få träffar på ett.
— Jag kan inte förklara det för dig, Basil, men jag törs inte vidare sitta för dig. Det är något ödesdigert med ett porträtt. Det har sitt eget liv. Jag skall komma och dricka te hos dig. Det blir lika trevligt.
