fick detta anbud från Paris, beslöt jag låta ditt porträtt bli utställningens clou. Det föll mig aldrig in att du skulle neka. Nu inser jag att du har rätt. Porträttet kan inte utställas, Dorian. Du får inte bli ond på mig för vad jag har berättat för dig. Som jag sade en gång till Harry: du är skapad att tillbedjas.
Dorian Gray drog djupt efter andan. Färgen återvände till hans kinder, och ett leende lekte kring hans läppar. Faran var över. För tillfället kände han sig säker. Men han tyckte oändligt synd om målaren som hade gjort denna oväntade bekännelse, och han frågade sig, om även han någon gång skulle komma att i så hög grad behärskas av en väns personlighet. Lord Henry hade den charmen att vara mycket farlig. Men det var också allt. Han var för klok och cynisk för att man verkligen skulle hålla av honom. Skulle Dorian någonsin träffa en människa som han skulle ägna denna sällsamma dyrkan? Var detta ett av de ting som livet hade i beredskap åt honom?
— Det är märkvärdigt, Dorian, sade Hallward, att du har kunnat se detta i porträttet. Har du verkligen sett det?
— Jag har sett något, svarade han, något som jag inte kunde förklara.
— Nå, då kan jag i alla fall få se det nu. Dorian skakade på huvudet.
— Du skall inte be mig om det. Jag kan omöjligt låta dig se porträttet.
— Men en annan dag?
— Aldrig.
— Du har kanske rätt. Och nu adjö, Dorian, Du är den enda mänska som har haft inflytande på min konst. Vad jag nu har gjort för bra saker så har jag dig att
10 — Dorian Grays porträtt
