Där fanns ingenting att oroa sig över. Men det var bäst att vara försiktig.
I långsamma ordalag befallde Dorian Victor att säga till hushållerskan att han önskade tala med henne, och att därefter gå till ramfabrikören och be honom ögonblickligen sända två man dit. När betjänten lämnade rummet tyckte Dorian att hans ögon svävade i riktning mot skärmen. Eller var det endast en inbillning? Efter några minuter kom mrs Leaf inrusande i biblioteket. Hon bar en svart sidenklänning och gammalmodiga halvvantar på de rynkiga händerna. Dorian bad henne om nyckeln till skolrummet.
— Till det gamla skolrummet, mr Dorian? utropade hon. Å, det är alldeles fullt med damm. Men jag måste städa där innan ni kan gå dit in. Som det nu är kan ni inte få se det, mr Gray. Nej, det kan ni inte.
— Jag vill inte ha det städat, Leaf. Jag vill bara ha nyckeln.
— För all del, mr Gray, men ni blir överdragen med spindelväv om ni går dit in. Det har ju inte varit öppnat sedan gamle herrn dog. Och det är fem år sedan.
Dorian Gray ryckte till vid minnet av sin morfar. På honom tänkte han endast med motvilja.
— Det gör ingenting, svarade han, jag vill endast se rummet — ingenting annat. Ge mig nyckeln.
— Här är nyckeln, mr Gray, sade den gamla kvinnan och plockade med osäkra händer i sin nyckelknippa. Här är nyckeln, jag skall ögonblickligen ta den av ringen. Men ni tänker väl inte bo däruppe, mr Gray, när här är så bekvämt?
— Nej, nej! ropade Dorian otåligt. Tack, Leaf, det är bra.
Hon dröjde ännu litet och pladdrade om olika små-
