Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
149
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

saker i hushållet. Han suckade och bad henne ordna allt som hon själv ville. Hon gick leende ut ur rummet.

När hon hade gått, stoppade Dorian nyckeln i fickan och såg sig om i rummet. Hans blick föll på ett stort, rött sidentäcke med guldbroderier, ett praktfullt venezianskt 1600-talsarbete, som hans morfar hade funnit i ett kloster vid Bologna. Jo, det kunde användas till att slå om den hemska bilden. Det hade kanske ofta tjänat som bårtäcke för döda. Nu skulle det dölja något som bar inom sig sin förintelse, en förintelse, mycket hemskare än själva dödens — något som skulle sprida fasa men aldrig dö. Vad maskarna var för kroppen, skulle synderna vara för den målade bilden på duken. De skulle förinta dess skönhet och förtära dess tjusning när de besudlade den och höljde den med skam. Och dock skulle den fortsätta sin tillvaro och aldrig dö.

Dorian ryste och ångrade ett ögonblick, att han inte hade berättat för Basil den verkliga orsaken till att han ville dölja porträttet. Basil skulle ha hjälpt honom att motstå lord Henrys makt och det förföriska onda inom honom själv. Basils kärlek till honom — och det var kärlek — var endast ädel och intellektuell. Det var inte denna fysiska beundran för skönheten som sinnena föder och som dör, när de tröttnar. Det var en sådan kärlek som Michelangelo hade känt, och Montaigne och Winckelmann och själve Shakespeare. Ja, Basil hade kunnat rädda honom. Men nu var det för sent. Det förflutna kunde man alltid tillintetgöra. Ånger, glömska och förnekelse förmådde det. Men framtiden var oundviklig. Hos honom fanns lidelser som alltid skulle skaffa sig fruktansvärda utlopp, drömmar som skulle förkroppsliga skuggan av sin egen ondska.

Han tog det stora, röda, guldbroderade täcket från ottomanen och gick bakom skärmen. Var ansiktet på