duken mera förstört än förut? Han fann det likadant och ändå var hans avsky för det mera intensiv. Guldgult hår, blåa ögon och rosenröda läppar — ingenting fattades. Endast uttrycket var förändrat. Men det var fruktansvärt i sin grymhet. I jämförelse med de förebråelser och det klander han där såg var Basils tadel för hans förhållande till Sibyl Vane matt och intetsägande! Hans egen själ skådade ner från duken och kallade honom till doms. Hans blick fick ett smärtsamt uttryck, och han kastade det praktfulla bårtäcket över tavlan. I samma ögonblick knackade det på dörren. Dorian gick fram från skärmen, och betjänten kom in.
— Karlarna är här, monsieur.
Dorian insåg att han måste bli av med betjänten. Denne fick inte ha reda på vart porträttet tog vägen. Det var något lömskt hos honom, och han hade en lurande, opålitlig blick.
Dorian Gray satte sig vid skrivbordet och raspade ner några rader till lord Henry. Han bad denne skicka honom något att läsa samt påminde om överenskommelsen att de skulle träffas en kvart över åtta.
— Vänta på svar, sade han, när han gav betjänten brevet, och visa in männen hit.
Efter två tre minuter knackade det på nytt och mr Hubbard själv, den berömde ramfabrikören från South Audley Street, kom in i sällskap med en ung medhjälpare. Mr Hubbard var en välmående liten man med rött skägg. Hans beundran för konsten hade blivit betydligt förminskad genom den inrotade penningbristen hos de konstnärer som han hade att göra med. I regeln lämnade han aldrig sin butik utan väntade att folk skulle söka upp honom. Men för Dorian Gray
