Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
152
OSCAR WILDE

affärsmannens instinktiva motvilja mot att se en gentleman utföra något nyttigt.

— Den var tung, mr Gray, flåsade den lille mannen när de hade hunnit upp. Och han torkade sin glänsande panna.

— Ja, jag fruktar den var litet tung, mumlade Dorian, när han låste upp dörren till rummet som numera skulle förvara hans livs sällsamma hemlighet och hans själ för människornas ögon.

På mer än fyra år hade han inte varit inne i rummet — inte sedan han som barn använde det som lekrum och längre fram till skolrum. Det var ett stort, präktigt rum som den avlidne lord Kelso hade inrett särskilt för sin lille dotterson som han hatade och ville hålla på avstånd på grund av hans stora likhet med modern och av andra orsaker. Dorian tyckte att det knappast hade förändrat sig. Där stod ännu med sina fantastiskt målade ytor och sin urblekta guldskulptur den stora italienska kista vari han så ofta hade gömt sig som barn, där bokhyllan av atlasträ med sina trasiga skolböcker. På väggen bakom hängde ännu samma sönderrivna flandriska gobeläng på vilken en gammal kung spelade schack med sin drottning i en trädgård, medan en stor skara falkenerare red förbi med sina falkar på de järnbehandskade händerna, Så livligt han kom ihåg allt detta! Varje ögonblick från den ensamma barndomstiden stod åter för honom när han såg sig omkring. Han tänkte på sina barnaårs obefläckade renhet, och det förekom honom fruktansvärt att bevara det ödesdigra porträttet just här. Hur litet han under de flydda dagarna hade anat vad som väntade honom!

Men i hela huset fanns ingen annan plats som var så säker för ett spanande öga. Han själv hade nyckeln, och ingen annan kunde komma hit in. Under det röda