bårtäcket kunde den målade bilden bli djurisk, orenas och upplösas. Vad gjorde det? Ingen såg det. Han ville själv inte se det. Varför skulle han betrakta sin själs hemska undergång? Han fick behålla sin ungdom — det var nog. Och dessutom — kunde inte hans natur bli ädlare? Det fanns ingen anledning att tro framtiden full av skändligheter. En stor kärlek kunde tränga renande in i hans liv och beskydda honom mot de synder som redan rörde sig i hans kropp och själ — dessa synder som med sin mystik retade och förhäxade honom. Kanske skulle det grymma uttrycket kring de finskurna röda läpparna vara försvunnet en dag och han kunna visa världen Basil Hallwards mästerverk.
Nej, det var omöjligt! För varje vecka, för varje timme skulle bilden på duken bli äldre, den skulle kanske undgå syndernas förödelse men ålderdomens var oundviklig. Kinderna skulle magra och vissna. Gula rynkor skulle omge de matta ögonen och vanställa dem, håret skulle förlora sin glans, munnen falla in och bli ful och löjlig som på gamla mänskor. Halsen skulle bli rynkig, händerna kalla och blåådriga och kroppen böjd och insjunken precis som på hans morfar som hade varit så hård mot honom i barndomen. Tavlan måste döljas. Det fanns ingen annan utväg.
— Bär in den här är ni snäll, mr Hubbard, sade han trött och vände sig om. Jag beklagar att jag har uppehållit er så länge. Jag tänkte på något annat.
— Alltid bra att få litet andrum, mr Gray, svarade ramfabrikören, som fortfarande stod och flåsade. Var skall vi ställa den, mr Gray?
— Å, var som helst. Här blir bra. Jag vill inte ha den upphängd. Luta den mot väggen. Tack.
— Törs man se på konstverket, mr Gray?
Dorian ryckte till.
