Paris och lät binda in dem i olikfärgade band så att de skulle passa till hans olika sinnesstämningar och till de skiftande infallen i hans natur varöver han emellanåt tycktes ha totalt förlorat herraväldet. Hjälten, den unge parisaren hos vilken det vetenskapliga och det romantiska temperamentet så underligt stråade samman, blev för honom ett slags prototyp. Och det förekom honom i själva verket som om boken innehöll hans eget livs historia, skriven innan han hade hunnit genomleva den.
I ett avseende var han kanske lyckligare än romanens fantastiske hjälte. Han kände aldrig — och därtill hade han heller ingen orsak — den något groteska fruktan för speglar, polerade metallytor och lugna vatten, som så tidigt i livet hade hemsökt den unge parisaren och som hade orsakats av att han plötsligt hade förlorat sin en gång så beundrande skönhet. Dorian läste alltid denna del av boken — med dess verkligt tragiska, om också något överdrivna beskrivning över förtvivlan och lidandet hos en man, som förlorat vad han skattat högst hos andra och värderat mer än något annat i världen — med en nästan grym glädje. Och grymhet ligger kanske i att glädjas, lika säkert som i all njutning.
Den underbara skönhet, som hade bedårat Basil Hallward och med honom så många andra, tycktes aldrig överge Dorian. Till och med de som hade hört de värsta saker om honom — och emellanåt smög underliga rykten om hans livsföring genom London och skänkte ämnen för skvallret på klubbarna — till och med de kunde inte tro något till hans nackdel när de såg honom, Han såg alltid ut som bevarade han sig obefläckad av världen. Män som tillät sig rått tal, tystnade när Dorian Gray trädde in. Det låg något
