Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
162
OSCAR WILDE

och deras resultat hade varit en förnedring, mycket hemskare än den inbillade förnedring som man i sin okunnighet hade försökt slippa undan. Ty i sin sällsamma ironi hade naturen drivit anakoreterna ut till öknens vilddjur och givit eremiterna markens kreatur till sällskap.

Ja, lord Henry profeterade rätt: en ny hedonism måste komma, skapa ett nytt liv och skydda det för den stränga, osköna puritanism som i våra dagar firar sin sällsamma uppståndelse. Helt visst skulle den ägna en kult åt intelligenserna. Men den skulle aldrig anta en teori eller ett system som innebar ett offer av lidelsernas erfarenhet. Dess mål skulle vara själva erfarenheten och inte erfarenhetens frukter, hur ljuva eller bittra dessa än måtte vara. Den skulle inte veta något om den gemena lastbarhet som dövar sinnena, eller om asketismen som dödar dem. Den skulle lära mänskorna att koncentrera sig på ögonblicket i ett liv, som självt endast är ett ögonblick.

Det är väl få av oss som inte någon gång har vaknat före gryningen, antingen efter en av dessa drömösa nätter vilka nästan gör oss förälskade i döden, eller efter en av dessa nätter av fasa och vederstygglig glädje, då det genom hjärnan svävar spöken, ännu hemskare än verkligheten själv och hetsade av detta spelande liv, som lurar i alla grotesker och som förlänar gotiken — denna konst, som tycks särskilt lämpad för dem som i sina sinnen har grumlats av sjukiga drömmar — dess sega livskraft. Långsamt smyger vita fingrar fram över gardinerna som syns skälva. I svarta, fantastiska skepnader krälar stumma skuggor omkring i rummets vrår och hukar sig ned i dem. Utanför hörs fåglarnas prassel i buskarna eller steg efter mänskor som går till sitt arbete, eller vindens