suckar och stönanden när den dras ner från höjderna och vandrar runt det tysta huset, liksom rädd att väcka de sovande fastän den ändå måste locka sömnen ur dess purpurgrotta. Den ena tunna, dunkla florslöjan efter den andra lyfter sig, och småningom återfår föremålen sina färger och former, och vi ser dagningen återställa världen i dess forna skick. De blåbleka speglarna återfår sin förmåga att härma livet. De släckta vaxljusen står där vi lämnade dem, och bredvid ligger den halvt uppskurna bok som vi läste i eller den med ståltråd omvirade blomma vi bar på balen, eller det brev vi var rädda att bryta eller kanske läst alltför ofta. Ingenting syns oss förändrat. Ur nattens overkliga skuggor återvänder det verkliga liv som vi känner. Vi skall fortsätta det där vi slutade, och det stjäl sig över oss en fruktansvärd känsla — känslan av tvång att behöva förbruka vår kraft i de gamla vanornas tröttsamma enahanda, eller kanske en vild längtan att våra ögon en morgon måtte öppnas för en värld, som i mörkret blivit omskapad till vår lycka, en värld vari tingen har ny gestalt och nya färger och som döljer nya hemligheter, en värld vari det förflutna intar liten eller ingen plats eller åtminstone inte fortlever i någon medveten form av ånger eller förpliktelser, då ju själva minnet av glädjen har sin bitterhet och påminnelsen om nöjet sin smärta. Skapandet av dylika världar syntes Dorian Gray som livets verkliga uppgift eller åtminstone såsom en av de verkliga livsuppgifterna. Och under det att han sökte sensationer som var på samma gång nya och angenäma och som ägde detta mystiska något, som är det väsentliga för romantiken, brukade han ofta lägga sig till med vissa tänkesätt som han kände var främmande för hans verkliga natur, och hänge sig åt de-
