och att värdera det olika inflytandet av sötaktigt luktande rötter, av doftande, frömjölsbelastade blommor, av aromatisk balsam och av mörkt, välluktande trä, av nardus, som åstadkommer kvalm, och av aloe, som sägs kunna fördriva själens melankoli.
En annan gång sysselsatte han sig uteslutande med musik. I en lång sal, försedd med fönster med små rutor, med scharlakansrött och förgyllt tak och olivgrönt lackerade väggar, brukade han ge underliga konserter. Där lockade förryckta zigenare vild musik ur små cittror eller knäppte allvarliga tunesare i gula schalar på de hårt spända strängarna i ofantliga lutor, medan grinande negrer entonigt slog på koppartrummor eller smidiga, turbanprydda indier, nedhukade på röda mattor, blåste på långa rör- eller mässingsflöjter och tjusade — eller låtsades tjusa — stora ormar med hättor över huvudet eller vidriga ormar med horn. De tvära intervallerna och de gälla dissonanserna i den barbariska musiken upplivade honom stundom, då Schuberts grace, Chopins nobla svårmod och själva Beethovens mäktiga harmonier lämnade honom oberörd. Från alla världsdelar samlade han de sällsyntaste instrument som kunde finnas, antingen från utdöda folkslags gravar eller från de få vilda stammar som hade överlevat beröringen med den västerländska civilisationen. Och han tyckte om att röra vid och prova dem, Han ägde Rionegroindianernas mystiska juruparis som kvinnorna ej får skåda och som till och med ynglingar ej får se förrän efter fasta och tuktan, peruanska lerfat som härmar fåglarnas genomträngande skri, flöjter av människoben, sådana Alfonso de Ovalle hörde i Chile, och de gröna, klingande jaspisstenar som man funnit vid Cuzco och som frambringar en enastående ljuvlig ton. Han hade målade kurbitser
