Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
167
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

som var fyllda med kiselstenar och som rasslade när de skakades, mexikanarnas långa clarin, vari man inte blåser utan genom vilken man insuger luften, Amazonflodstammarnas skarpa ture som blåses av utkikar, vilka hela dagen sitter uppe i höga träd, och som påstås kunna höras en och en halv mil i omkrets, teponaztlin som har två vibrerande trätungor och som slås med käppar, smorda med ett elastiskt gummi, vilket fås av växters mjölksaft, aztekernas yotl-bjällror som hänger i klasar som druvor, och en väldig cylinderformad trumma, överdragen med ormskinn, liknande den Bernal Diaz såg i det mexikanska tempel som han besökte tillsammans med Cortez, och vars klagande toner han har beskrivit så levande.

Den fantastiska karaktären hos dessa instrument förhäxade Dorian, och han gladdes vid tanken att konsten liksom naturen har sina vanskapligheter, föremål med djuriska former och vidunderliga stämmor. Men han tröttnade snart på allt detta och satt åter i sin loge på Operan, ensam eller med lord Henry, och lyssnade hänryckt till Tannhäuser i vars förspel han tyckte sig skönja sin egen själs tragedi.

En gång började han studera juveler och uppenbarade sig på en kostymbal som Anne de Joyeuse, amiral av Frankrike, i en dräkt, broderad med femhundrasextio pärlor. Denna passion fängslade honom i åratal och övergav honom aldrig riktigt. Han tillbragte ofta hela dagen med att plocka ut och lägga sina ädelstenar i deras etuier. Det var en stor samling: den olivgröna krysoberyllen som blir röd i lampsken, cymofanen med sina trådlika silverstrimmor, den pistaciefärgade krysoliten, vingula och rosenröda topaser, eldigt scharlakansröda karbunklar med dallrande, fyruddiga stjärnor, rödflammiga kanel-