på det ingen skulle bära gift med sig in». Över gaveln satt två »gyllne äpplen med karbunklar» på det att guldet skulle lysa om dagen och karbunklarna om natten. I Lodges sällsamma A Margarite of America berättades att man i drottningens gemak kunde se »alla kyska damer i världen, drivna i silver och blickande i fagra speglar av krysoliter, karbunklar, safirer och gröna smaragder». Marco Polo hade sett hur inbyggarna på Zipangu lade rosenfärgade pärlor i munnen på sina döda. Ett sjövidunder, som hade förälskat sig i den pärla, dykaren hade hämtat åt konung Perozes, hade dräpt tjuven samt sörjt över förlusten av pärlan i sju månader. När hunnerna lockade konungen i fällan, kastade han bort pärlan — så berättar Procopius — och den kom aldrig mer till rätta, oaktat kejsar Anastasius lovade fem hundra pund guldmynt för dess återfinnande. Konungen av Malabar hade förevisat en venezianare en rosenkrans på trehundrafyra pärlor, en för var gud som han tillbad.
När hertigen av Valentinois, Alexander VI:s son, besökte Ludvig XII av Frankrike, var, enligt Brantôme, hans häst smyckad med guldplåtar och hans hatt bar dubbla rader av strålande rubiner. Karl av England hade använt stigbyglar, besatta med fyrahundratjugu diamanter. Richard II hade burit en kappa, värderad till trettiotusen mark och översållad med rubiner. Hall beskrev sålunda Henrik VIII på väg till Towern för att krönas: han bar »en rock av uppruggat guld, vars framstycken voro rikt smyckade med diamanter och andra ädla stenar, och ett axelskärp av stora rubiner». Jakob I:s gunstlingar bar örringar av guldfiligran med infattade smaragder. Edward II förärade Piers Gaveston en gyllenröd rustning, smyckad med hyacinter, ett halsband av guld-
