Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
170
OSCAR WILDE

rosor, besatta med turkoser, och en huva som var översållad med pärlor. Henrik II bar juvelprydda handskar som räckte till armbågen, och hade en falkhandske, broderad med tolv rubiner och femtiotvå andra dyrbara stenar. Karl den djärve av Burgund, den siste av sin ätt, hade en hertigkrona som var behängd med päronformiga pärlor och besatt med safirer.

Så utsökt livet hade varit en gång. Så lysande i sin pomp och ståt! Bara att läsa om de dödas prakt var underbart.

Därpå vände Dorian Gray sin uppmärksamhet till broderier och de väggbonader som i det nordliga Europas kalla rum ersätter freskomålningarna, När han fördjupade sig i detta studium — och han ägde i högsta grad förmågan att helt gå upp i det han för ögonblicket sysselsatte sig med — blev han nästan melankolisk vid tanken på hur tiden ödelägger allt underbart och vackert. Han själv var åtminstone räddad. Sommar följde på sommar, de gula jonkvillerna: blommade och vissnade om och om igen, och nätter, fyllda av skräck, upprepade sina skändliga historier. Men han förblev oförändrad. Ingen vinter fårade hans ansikte eller skövlade hans blomlika fägring. Så annorlunda det var med de materiella tingen! Vart hade de tagit vägen? Var fanns den stora krokusfärgade mantel på vilken gudarna hade kämpat med giganterna och som bruna flickor vävt till Athenas glädje? Var fanns det väldiga tälttak som Nero hade spänt över Roms Colosseum, detta titaniska purpursegel, på vilket stjärnhimlen framställdes jämte Apollo, körande en vagn, dragen av vita hästar med guldtömmar? Han ville se solprästernas egendomliga borddukar på vilka det dukades upp alla de läckerheter och det villebråd som erfordrades för en fest, konung Chilperiks svepning