keslag tillsammans med de grönskörtade ridknektarna i stallet och superat ur elfenbenskrubban med en häst, smyckad med en juvelprydd pannbindel, hur han som Domitianus vandrat genom en korridor vars väggar var behängda med marmorspeglar, och med ihåliga ögon spanat efter reflexen från den dolk som skulle sluta hans dagar, fylld till äckel av livsleda, detta tædium vitæ, som angriper dem som livet ingenting nekar, hur han hade suttit på Cirkus och genom en klar smaragd skådat dess röda mänskoslakter, samt hur han därpå i en bärstol av purpur och pärlor, buren av silverskodda mulåsnor hade dragit genom Pomegranatesgatan till ett gyllne hus och hört folket ropa Cæsar Nero, när han drog förbi, och hur han som Heliogabalus hade sminkat sitt ansikte, suttit spinnande på en slända bland kvinnorna samt fört månen från Kartago och förenat den i ett mystiskt äktenskap med solen. Om och om igen läste Dorian detta fantastiska kapitel och de båda följande, i vilka det liksom på märkvärdiga väggbonader eller fint utarbetade emaljer fanns avbildade deras fruktansvärda och sköna gestalter som lasten, blodet och sysslolösheten hade gjort till avskum eller galningar: Filippo, hertigen av Milano, som mördade sin hustru och strök ett scharlakansrött gift på hennes läppar för att hennes älskare skulle suga in döden, när han kysste den döda; Pietro Barbi, venezianaren, känd som Paul den andre, som i sin fåfänga sökte anta titeln formosus och vars tiara, värderad till tvåhundratusen floriner, var köpt för priset av en skändlig synd; Gian Maria Visconti som jagade levande mänskor med hundar och vars kropp, då han hade blivit mördad, täcktes med rosor av en hetär som älskat honom; Borgia på sin vita häst med Fraticide — brodermordet — ridande vid sin sida och med
