manteln flackad av Perottos blod; Pietro Riario, den unge kardinalärkebiskopen av Florens, Sixtus IV:s son och gunstling, vars skönhet endast kunde jämföras med hans utsvävningar och som mottog Leonora av Aragonien i ett vitt och karmosinrött sidentält, fullt av nymfer och centaurer, och som förgyllde en gosse för att denne vid festen skulle betjäna henne som Ganymedes eller Hylas; Ezzelino vars melankoli kunde fördrivas endast genom dödsscener och som törstade efter rött blod liksom andra efter vin — han, som efter vad man sade, var son till Satan och som hade bedragit sin far vid ett tärningsspel där hans egen själ utgjorde insatsen; Giambattista Cibo som gäcksamt antog tillnamnet »den oskyldige» och i vars uttorkade ådror en judisk läkare sprutade in blodet från tre ynglingar; Isottas älskare, Sigismondo Malatesta, herre av Rimini vars bild brändes i Rom som en Guds och mänskornas fiende, han, som strypte Polyxena med en servett, som gav Ginevra d'Este gift i en smaragdbägare och som, en skändlig last till ära, byggde ett hedniskt tempel där kristlig gudstjänst skulle hållas; Karl VI som åtrådde sin broders hustru så vilt, att en spetälsk varnade honom för det vansinne som skulle gripa honom, och som, när hans hjärna omtöcknades, endast kunde lugnas genom saracenska kort på vilka var målade bilder, föreställande kärleken, döden och vanvettet, och Grifonetto Baglioni i sin utstofferade tröja, sin juvelprydda huvudbonad och sina akantuslika lockar, han, som mördade Astorre och hans brud och Simonetto och hans page och vars skönhet var så stor, att när han låg döende på det gula torget i Perugia, de som hade hatat honom grät och Atlanta som hade förbannat honom skänkte honom sin välsignelse.
