saker. Ingenting är allvarligt nu för tiden, borde åtminstone inte vara det.
Hallward skakade på huvudet och följde Dorian in i biblioteket. I den stora öppna spisen flammade en väldig brasa. Lampan var tänd, och en öppen holländsk liköruppsats av silver stod jämte några flaskor sodavatten och ett par stora slipade glas på ett litet mosaikbord.
— Du ser, din betjänt har gjort det hemtrevligt för mig, Dorian. Han gav mig allt vad jag önskade, till och med dina bästa cigarretter. Det är en mycket gästvänlig karl. Jag tycker bättre om honom än om fransmannen du hade förut. Men vart tog han egentligen vägen?
Dorian ryckte på axlarna. — Jag tror han gifte sig med lady Radleys kammarjungfru och har etablerat henne som engelsk modist i Paris. Anglomani lär ju vara på modet där borta. Det är barnsligt av fransmännen, inte sant? Men han var ingen dålig tjänare. Jag tyckte aldrig om honom men hade aldrig något att klaga över. Man inbillar sig ofta så mycket dumheter. Han var mycket tillgiven och såg rätt ledsen ut när han gav sig i väg. Vill du ha en konjaksgrogg till? Eller vill du hellre ha hocheimer och selters? Det dricker jag alltid själv. Det finns säkert i nästa rum.
— Tack, jag vill inte ha mer, sade målaren i det han tog av sig mössan och ulstern och kastade dem över resväskan, som han hade ställt i en vrå. Och nu, min käre vän, måste jag tala allvarligt med dig. Se inte så arg ut för det. Då blir det mycket svårare för mig.
— Vad är det fråga om? ropade Dorian otåligt och kastade sig på soffan. Jag hoppas det inte handlar om
