Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
184
OSCAR WILDE

mig själv. Jag är trött på mig själv i afton. Jag önskar jag vore någon annan.

— Det handlar om dig, svarade Hallward med sin djupa, allvarliga röst. Och jag måste säga dig det. Jag skall endast uppehålla dig en halvtimme.

Dorian suckade och tände en cigarrett. En halvtimme! mumlade han.

— Det är inte mycket begärt av dig, Dorian, och det är uteslutande i ditt eget intresse. Jag anser det nödvändigt att du äntligen får veta vilka hemska historier man berättar om dig i London.

— Jag bryr mig inte om att höra dem. Jag tycker om skandaler om andra, men skandaler om mig själv intresserar mig inte. De har inte nyhetens behag.

— Det måste intressera dig, Dorian. En gentleman intresserar sig för sitt goda rykte. Du bör inte tåla att folk talar om dig som något uselt och föraktligt. Naturligtvis har du din ställning och din rikedom och så vidare. Men ställning och rikedom är inte allt. Glöm inte att jag inte tror på alla dessa rykten. Åtminstone inte när jag ser dig. Synder är något som mänskorna själva ristar in i sitt ansikte. De kan inte döljas. Man talar om hemliga laster. Det finns inga. Om en eländig varelse har en last, uppenbarar den sig i munnens linjer, i ögonens slapphet, ja, till och med i händernas form. Någon, jag nämner inte namnet, men du känner honom, kom i fjol till mig och ville ha sitt porträtt. Jag hade aldrig förr sett eller hört något om honom, om jag också senare har fått höra en hel del. Han bjöd mig ett högt pris, Jag avvisade honom. I formen på hans fingrar låg något som jag avskydde. Jag vet nu, att jag gjorde rätt. Hans liv är hemskt. Men du, Dorian, med ditt rena, ljusa, oskuldsfulla ansikte och din underbara, oberörda ungdom — om dig kan jag