nu en enda ärbar kvinna i London som vill fara i Parken med henne? Till och med hennes barn har man tagit ifrån henne. Men det är inte allt. Man har sett dig smyga ut ur ökända hus i morgongryningen och — förklädd — om natten slinka in i de uslaste hålor i London. Är det sant? Kan det vara sant? När jag först hörde det, skrattade jag. När jag nu hör det, ryser jag. Och din villa och det liv man för där? Dorian, du vet inte vad man berättar om dig. Jag behöver väl inte säga att jag inte tänker predika för dig. Jag kommer ihåg att Harry en gång sade att när man någon gång tog sig för att agera själasörjare, började man alltid med att säga så, för att strax därefter bryta sitt löfte. Jag skall verkligen predika för dig. Jag vill att du skall föra ett liv, som förskaffar dig mänskornas aktning. Jag vill att du skall ha ett gott namn och ett ofläckat rykte. Du skall göra dig fri från det usla pack som du hänger ihop med. Ryck inte så föraktfullt på axlarna! Var inte så likgiltig! Du har en underbar makt. Använd den till gott och inte till ont. Man säger att du förstör varenda en som du blir intim med, och att det bara behövs att du kommer in i ett hem för att en eller annan skandal skall följa efter. Jag vet inte om det är sant eller ej. Hur skulle jag kunna veta det? Men man säger det. Jag har hört historier som är omöjliga att betvivla. Lord Gloucester var en av mina bästa vänner i Oxford. Han visade mig ett brev som hans hustru hade skrivit, när hon låg ensam och döende i sin villa i Mentone. Ditt namn var invälvt i den hemskaste bekännelse jag någonsin har läst. Jag sade honom att det var omöjligt — jag kände dig och du var ur stånd att göra något dylikt. Känner jag dig? Gud vet om jag gör det. Innan jag kan svara på den frågan måste jag se din själ.
