Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
188
OSCAR WILDE

— Se min själ! utropade Dorian Gray och sprang upp från soffan vit av ångest.

— Ja, svarade Hallward allvarligt och med djup sorg i rösten, se din själ. Men det kan blott Gud.

Ett bittert hånskratt bröt fram över Dorians läppar.

— Du skall få se den redan i afton! ropade han och tog lampan från bordet. Kom, den är dina händers verk. Varför skulle du inte få se det? Och efteråt kan du berätta det för hela världen, om du vill. Ingen kommer att tro dig. Om de trodde dig skulle de endast hålla mer av mig. Jag känner samtiden bättre än du, fast du pratar så vitt och brett om den. Nu har du talat nog om lasten. Nu skall du få se den ansikte mot ansikte.

Det låg ett högmodets vanvett i vart ord Dorian sade. Han stampade i golvet på sitt pojkaktigt övermodiga sätt. Han kände en fruktansvärd glädje över att en annan nu skulle dela hans hemlighet, och att just den man som hade målat porträttet, vilket var orsaken till hans vanära, under återstoden av sitt liv skulle tyngas av det hemska minnet av vad han hade gjort.

— Ja, fortsatte Dorian, och gick tätt inpå Basil och stirrade honom rätt i ögonen, jag skall visa dig min själ. Du skall få se vad du inbillar dig att endast Gud kan se.

Hallward ryggade tillbaka.

— Du hädar, Dorian! skrek han. Du skall inte tala så. Det är hemskt och betyder ingenting.

— Tror du? Dorian skrattade igen.

— Jag vet det. Vad jag har sagt dig i afton var till ditt bästa. Du vet, att jag alltid har varit en trofast vän för dig.

— Rör mig inte. Tala till punkt!