Ett smärtsamt uttryck gled över målarens ansikte och en häftig känsla av medlidande kom över honom. Med vad rätt blandade han sig i Dorian Grays liv? Om denne hade gjort endast en tiondel av vad ryktet påbördade honom, hur skulle han då icke ha lidit! Basil sträckte på sig, gick till den öppna spisen och betraktade de brinnande träkubbarna med deras rimfrostlika aska och slickande lågor.
— Jag väntar, Basil, sade Dorian med hård, klar röst. Hallward vände sig om.
— Vad jag vill säga är detta, ropade han, du måste ge mig ett svar på dessa fruktansvärda anklagelser. Om du säger att de är lögner från början till slut, så skall jag tro dig. Förneka dem, Dorian! Förneka dem! Ser du inte hur jag lider? Min Gud, säg mig inte att du är ond och fördärvad och liderlig.
Dorian log. På hans läppar låg förakt.
— Följ med upp, Basil, sade han lugnt. — Jag för en dagbok över mitt liv, dag för dag och den lämnar aldrig det rum vari den skrivs. Jag skall visa dig den, om du följer med mig.
— Om du vill det skall jag följa med dig, Dorian. Jag har försummat tåget, ser jag. Det gör ingenting. Jag kan resa i morgon. Men begär inte att jag skall läsa något i afton. Allt vad jag önskar är ett ärligt svar på min fråga.
— Du skall få det däruppe. Här kan jag inte ge det. Du behöver inte läsa länge.
