— Du är vansinnig, Dorian, spelar du komedi? mumlade Hallward mörkt.
— Du vill inte? Så skall jag göra det själv, sade Dorian. Han ryckte bort skynket och kastade det på golvet.
Ett skri av förfäran bröt fram över målarens läppar när han i det svaga ljuset såg det hemska ansiktet på duken grina emot honom. I dess uttryck låg något som fyllde honom med äckel och avsky.
Store Gud, det var Dorian Grays ansikte han såg framför sig! Ännu hade inte detta fasansfulla något, vad det nu var, förmått att alldeles tillintetgöra den underbara skönheten. Det låg ännu litet guldglans över det glesnade håret och ännu litet purpur på de sinnliga läpparna. De uppsvällda ögonen visade ännu spår av sin blåa ljuvhet, och de fint mejslade näsborrarnas och den smidiga halsens ädla linjer var inte alldeles försvunna. Ja, det var Dorian Gray. Men vem hade målat porträttet? Basil trodde sig känna igen sina egna penseldrag, och ramen hade han själv tecknat. Men detta var ju oerhört. Ångestfull grep han det brinnande ljuset och höll det tätt inpå duken. I vänstra hörnet fann han sitt namn i långa, karmonsinröda bokstäver.
Det var en gemen parodi, en infam, nedrig karikatyr. Det här hade inte han målat. Och dock, det var hans arbete. Han kände igen det, och han tyckte att hans blod i ett ögonblick stelnade från eld till is. Hans arbete! Hur förklara detta? Varför var det förvandlat? Han vände sig om och såg på Dorian Gray med en bruten mans ögon. Hans mun öppnade sig men den torra tungan var oförmögen att frambringa ett ord. Han strök med handen över pannan. Den var våt och klibbig av svett.
Dorian stod lutad mot spisen och betraktade honom
