med det där underliga uttrycket som man kan se hos dem som helt och hållet går upp i spelet när någon stor skådespelare är på scenen. Det återspeglade varken verklig sorg eller verklig glädje. Det låg helt enkelt en åskådares intresse — kanske med en tillsats av triumf — i hans ögon. Han hade tagit blomman ur knapphålet och luktade på den eller åtminstone låtsades göra det.
— Vad betyder detta? utropade äntligen Hallward. Hans röst ljöd skarp och främmande i hans öron.
— För många år sedan, då jag var mycket ung, sade Dorian Gray och kramade sönder blomman i handen, träffade du mig, smickrade mig och lärde mig att vara fåfäng därför att jag såg bra ut. En dag presenterade du mig för en av dina vänner som förklarade ungdomens under för mig, och du fullbordade ett porträtt av mig som uppenbarade skönhetens under för mig. I ett vanvettigt ögonblick — jag vet inte än i dag om jag skall ångra det eller inte — uttalade jag en önskan, du skulle kanske kalla det en bön…
— Å, jag kommer ihåg! Å, så väl jag kommer ihåg det! Men nej, det är omöjligt! Rummet är fuktigt och duken har möglat. Färgerna jag använde var urusla. Jag säger dig, det är omöjligt.
— Å, vad är omöjligt? mumlade Dorian och gick bort till fönstret och lutade pannan mot den kalla av dimman fuktiga rutan.
— Du sade mig att du hade förstört porträttet.
— Jag misstog mig. Det har förstört mig!
— Jag tror inte det är mitt arbete.
— Känner du inte längre igen ditt ideal? frågade Dorian bittert.
— Mitt ideal, som du kallar det…
— Som du kallade det.
— Det var ingenting ont i det, ingenting skamligt.
