Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

lade med de styvnade fingrarna i luften. Dorian gav honom ytterligare två knivstyng, men Hallward rörde sig ej mera. Något började droppa på golvet. Dorian väntade ett ögonblick under det att han alltjämt pressade ned Basils huvud. Sedan kastade han kniven på bordet och lyssnade.

Han hörde ingenting annat än dropparnas fall mot den barslitna mattan. Han öppnade dörren och gick ut på trappavsatsen. Huset var fullkomligt stilla. Ingen rörde sig. Ett par sekunder stod han lutad över räcket och stirrade ned i det tysta, djupa mörkret. Därpå tog han ur nyckeln, gick tillbaka in i rummet och låste dörren efter sig.

Den döde satt fortfarande i stolen med sänkt huvud, krökt rygg och långa, hängande armar. Hade inte det röda, naggade snittet i nacken varit och den mörka, levrade pöl som småningom vidgade sig på bordet, kunde man ha trott, att mannen bara sov.

Så fort det hade gått! Dorian kände sig märkvärdigt lugn. Han gick fram till glasdörren, öppnade den och steg ut på balkongen. Vinden hade jagat bort dimman, och himlen utbredde sig som en väldig påfågelsstjärt med myriader av gyllne ögonfläckar. Dorian blickade ned och såg poliskonstapeln göra sin rond och lysa med sin lykta på de tysta husportarna. I gathörnet flöt det röda lyktskenet från en förbiskramlande droska upp och försvann, En kvinna i fladdrande schal smög sig långsamt och raglande fram längs staketet. Då och då stannade hon och såg sig om. Hon började sjunga med hes röst. Poliskonstapeln gick bort till henne och sade något. Hon skrattade och raglade vidare. En skarp vind blåste över torget. Gaslågorna flämtade i blått, och de avlövade träden skakade sina tunga svarta grenar.