Dorian Gray vände sig om och såg på honom med ögonen skumma av tårar.
— Det är för sent, Basil, stammade han.
— Det är aldrig för sent, Dorian. Låt oss knäböja och försöka komma ihåg en bön. Står det inte någonstans: »Om dina synder äro röda som blod, skall jag göra dem vita som snö?»
— De orden betyder ingenting för mig numera.
— Tyst, säg inte det. Du har gjort nog ont i ditt liv. Min Gud! Ser du inte hur den hemska bilden skelar på oss?
Dorian Gray såg bort på tavlan och överfölls plötsligt av ett otyglat hat mot Basil Hallward — ett hat som ansiktet på duken liksom ingav honom och viskade med sina grinande läppar i hans öra. Ett hetsat djurs besinningslösa raseri skälvde inom honom, och han kände en avsky för den man som satt vid bordet, en avsky sådan som han ännu aldrig hade erfarit i hela sitt liv. Han såg sig vilt omkring. Något blänkte på locket till den målade kistan framför honom. Hans blick föll därpå. Han visste vad det var. Det var en kniv som han några dagar förut hade tagit upp för att skära av ett snöre med och som han hade glömt kvar. Han närmade sig den långsamt och gick därvid förbi Hallward. När han hade kommit bakom denne, grep han kniven och vände sig om. Basil rörde sig i stolen som ville han stiga upp. Dorian rusade på honom och stötte kniven i den stora pulsådern bakom örat samtidigt som han pressade hans huvud ned mot bordet och stack honom med kniven om och om igen.
Han hörde ett kvävt stönande och det hemska gurglandet från en mänska som kvävs av blod, Tre gånger höjde sig de utsträckta armarna krampaktigt och fam-
