elva. Ingen hade sett honom återvända. De flesta av tjänarna var på Selby Royal. Hans betjänt hade gått till sängs… Paris! Ja, Basil Hallward hade farit till Paris med midnattståget, som han hade ämnat. Med hans besynnerliga, enstöriga vanor kunde det gå månader innan man misstänkte något. Månader! Dessförinnan kunde allt vara utplånat.
Plötsligt fick han en idé. Han tog på sig päls och hatt och gick ut i hallen. Där stannade han och hörde poliskonstapelns långsamma steg utanför. Han såg skenet av hans lykta spegla sig i rutan. Han väntade och höll andan.
Efter några minuter drog han ifrån regeln, gled ut och låste dörren försiktigt efter sig. Därpå ringde han.
Omkring fem minuter senare kom betjänten sömndrucken och halvklädd ut.
— Jag är ledsen att jag måste väcka er, Francis, sade han och gick in. — Jag har glömt min nyckel. Vad är klockan?
— Tio minuter över två, mr Gray, svarade mannen och såg blinkande på klockan.
— Tio minuter över två? Så sent! Ni måste väcka mig klockan nio i morgon. Jag har något att uträtta.
— Ja, mr Gray.
— Har någon varit här i afton?
— Mr Hallward. Han stannade här till elva och gick då för att hinna med tåget.
— Det var tråkigt att jag inte fick träffa honom. Sade han vad han ville?
— Nej, mr Gray, han sade endast, att han skulle skriva till er från Paris om han inte träffade er på klubben.
— Då så, Francis. Glöm inte att väcka mig klöckan nio.
