— Nej, mr Gray.
Mannen knegade sig bort genom korridoren i sina tofflor.
Dorian Gray kastade hatt och rock på bordet och gick in i biblioteket. En kvart gick han fram och tillbaka, bitande sig i läppen och försjunken i funderingar. Därpå tog han adresskalendern från en hylla och började bläddra i den.
»Alan Campbell, 152 Hertford Street, Mayfair.» Det var den man han behövde.
XIV
Nästa morgon klockan nio kom hans betjänt in med en kopp choklad och öppnade fönsterluckorna. Dorian sov alldeles lugnt. Han låg på högra sidan med ena handen under kinden. Han liknade en gosse som blivit trött av arbete eller lek.
Betjänten måste två gånger röra vid hans axel innan han vaknande, och när han öppnade ögonen smålog han som om han hade drömt något underbart. Men han hade ingenting drömt. Varken sorg eller glädje hade stört hans sömn. Men ungdomen ler utan orsak, Däri ligger dess största behag.
Han vände sig om, reste sig på armbågen och började dricka sin choklad. Den milda novembersolen lyste in i rummet. Himlen var klar och det var varmt i luften. Det var nästan som en majmorgon.
